Det hade inte jag tills för alldeles nyligen.
Såå himla gulligt, det var verkligen en upplevelse!
Trodde det var Carl-Jan som ägde det fortfarande, hade ingen aning om att det var ett ägarbyte -97!
Hm, nu är jag ju inte Carl-Jan med Carl-Jan, men ni vet vem jag menar....
Läste i en recension att rummen var puttenuttigt gulliga, på gränsen till fjolliga!
Kan ju ligga nåt i den saken.
Hade som avskedsgåva från Luftfartsverket fått en övernattning för två.
Tack snälla Lfv, detta var jag värd!
Förväntansfull inför middagen??
Var såå supergott (även superdyrt), servicen var fantastisk.
Gillar då maten kommer in täckt med silverlock, voila, båda lock lyfts samtidigt,
följt av en beskrivning av maten.
Utsökta viner!
Varför går det inte till så på den lokala pizzerian?
Fanns en hel del smått och gott man gärna hade plockat med sig hem!
Av inredningen alltså.
Vad sägs om denna?
Eller detta fina fat?
Flera fina salonger med antika möbler.
Den enda störande punkten var resan dit.
Mannen och jag är ofta oeniga om huruvida man ska använda en karta från 70-talet (mannen) eller mer modernt vägbeskrivningen i iPhone (jag).
Eftersom jag körde bestämde jag! Alltså iPhone som dock plockades upp först i Lindesberg o då var vi ur spåret för länge sen.....Men iPhone visade vägen.
In på en kohagsliknande väg, sen minst en timme genom urskogen på en väg som delvis var översvämmad o inte åkt på sen i somras säkert. Skog, slingrig väg, inte ett hus eller en människa i sikte.
Vända?? Nä inte tu tal om då jag kör o låtsas ha nån sorts koll. Å nån gång har man ju åkt för långt för att det ska vara idé att vända. Men var går den gränsen?
Vi kom ju fram, fast två timmar senare än tänkt.
Något stressad husmor över äventyret.
/Barbro
